Kontakt: sandra_0414@hotmail.com

Besviken är nog det rätta ordet. Visst alla göra misstag. Jag har gjort ett stort jäkla misstag och det gör jag aldrig mer om. Aldrig. Förlora vänner är det värsta man kan göra. Tro mig det gör förjävla ont..

Jag hatar det här och fan vad jag är irriterad på arbetsförmedlingen. Jag gör vad som helst bara jag slipper och sitta hemma varje jäkla dag. Jag vill ha ett jobb, en praktikplats eller vad som helst bara jag får göra nått. Men det är ju inte "aktuellt" för mig just nu! Idioter. Ni klagar på att ungdomar är lata och inte vill jobba. Skitsnack. När man väl försöker och har hittat en praktikplats så får jag inte ta den? Ne det är ju bättre och sitta hemma. Mycket bättre. Men säg då för fan inte att vi är lata. Är så jäkla less på det här!

Jag får ofta kommentarer om att jag är för smal. Det är faktiskt riktigt jobbigt för jag är fan inte så smal som alla tror att jag är visst jag är smal men jag är fan inte för smal, jag är normal! Och jag väger precis så mycket som jag ska väga och jag är nöjd med det. Det är precis lika dant som om jag skulle säga till en tjock person att den är tjock? Men det gör jag inte för man säger inte så. Det är inte kul och höra från var och varanan person att man är riktigt smal och att jag måste äta mer. Fast vet ni.. Jag äter mer än vad både mina föräldrar gör men ändå så går jag inte upp så jättemycket i vikt. Men dom senaste 2 månaderna har jag gått upp 2-3 storlekar i jeans och det måste väll betyda nått eller? Det kanske inte syns, men jag har gått upp. Jag är nöjd över min kropp och det är huvudsaken!



Later.

Ibland ångrar jag vissa val jag har gjort. Speciellt det valet jag gjorde när jag hoppade av skolan. Nu idag kan jag inte ens fatta att jag gjorde det, jag fattar inte vad jag tänkte med? Men då kändes det som det bästa beslutet och jag tyckte att det var jävligt skönt och slippa skiten. Jag mådde bättre, det var ju huvudsaken. Men nu vet jag att det inte var skolan som var felet det var något helt annat men det ville jag inte fatta då, jag vägra förstå. Hur kunde jag vara så dum, jag viste ju igentligen. Blir så trött på mig själv.

Jag som ville ta studenten och gå balen.. Jag vet att det inte är försent än men att gå om 3år känns inte så jättekul. Och att plugga är inte det roligaste jag vet direkt. Synd att man inte har ett läshuvud så skulle det varit lättare. Men det finns ju ett alternativ och det är och gå om sista året på omvårdnad och börja i höst igen.. Åh det här är så jävla svårt jag vet inte vad jag vill. Jag vill kunna spola tillbaka tiden och ångra att jag hoppade av skolan. Skit då!

Fan vad jag hatar verkligen hatar sura och otrevliga männsikor.. även fast man kanske har en dålig dag så behöver man fan inte visa de och absolut inte att det går ut över andra! Som t ex när man går på bussen och det är precis fullt så måste man sätta sig bredvid någon annan så hör man världens suck och ser en sur blick hur jävla trevligt är det då?! inte ett dugg. Varför inte lägga på ett litet leende och ta bort väskan som är på sätet brevid? för så jobbigt kan det ju knappast vara? nej det är ju jobbigt och sitta jämter någon som man inte känner. Jag skulle fan aldrig kunna vara sådär otrevlig och sur även fast jag kanske har en dålig dag man kan ju undra vad fan det är med folk! 

trevligt inlägg jag vet men jag va bara tvungen och skriva av mig lite blir så jävla sur på sånt här!

Okej ska försöka ta allt ifrån början. Allting började i somras efter att jag hade fått en allergisk reaktion..

Vi var nere i hästholmen jag och min dåvarande kille. Jag började må jätte konstigt jag hade aldrig kännt så innan mina händer och fötter donade bort och jag kände inte längre ansiktet o fick svårt och andas eftersom att jag hyperventilerade(?) som en galning, trodde direkt att jag hade fått en allergisk reaktion igen men fattade ganska fort att det inte var det fick tusen tankar i huvet kändes som att nu kommer jag dö. Obehaglig känsla. 

Åkte i alla fall hem efter om och men..  det blev lite bättre men inte mycket. Sen fick jag nog mamma jobbade kväll så ringde till henne och sa som det var att jag hade svårt och andas o trodde att jag hade fått en allergisk reaktion igen. Så det blev åter en natt på akuten i motala men blev hemskickad rätt så fort.. 

Visste fortfarande inte var det va. 

Tror det var dagen efter så skulle vi åka och bada men jag var tveksam om jag ville följa med eller inte för att jag var rädd att det skulle bli sådär igen men jag hängde i alla fall med och det gick bra gud så skönt men det var tack vare att jag hade bra folk omkring mig. På kvällen skulle vi åka in till vadstena jag och hanna. Så fort vi hade satt oss i bilen började jag känna av att jag fick en klump i magen och att händerna började dona bort, fan! det började igen. Men det försvan ganska fort men kom tillbaka lika fort också, åter en jobbig natt.

Det gick några dagar innan jag fick det igen. Jag och mamma skulle åka in till linköping för hon skulle fixa naglarna. Började känna redan i bilen att jag fick en klump i magen och svårt och andas, började sticka i läpparna, benen och händerna det här var nog den värsta gången trodde aldrig att det skulle försvinna. När vi väl kom hem så blev det bättre, kände mig alltid trygg när jag var hemma. Men hallå jag kunde väll inte vara hemma hela dagarna bara för att jag fick svårt och andas? tankarna flög omkring, skulle jag alltid må såhär? och framför allt vad fan va de? ingen ville ta det på allvar, det var nog det som va jobbigast men det va inte många som visste hur dåligt jag mådde. Och det va nog inte så konstigt eftersom jag inte sa nått.

Nästa gång blev när vi skulle åka till sthlm på kryssning. Jag hade gått och tänkt på det hela veckan hur fasen ska jag klara det? Men dagen kom och vi skulle åka iväg rätt så skapligt på morgonen allt gick bra i början men sen när vi skulle stanna och äta så kände jag att jag fick den där klumpen i magen igen.. och den här gången värre än alla gånger. Satte oss i bilen för att åka mot sthlm fick jätte svårt och andas trodde ena stunden att jag skulle sluta och andas för jag visste ju forfarande inte va det var. När vi kom på båten så gick det över, äntligen! 

Det gick några dagar igen. Jag var hemma den här gången som jag började känna att jag fick en klump i magen igen. Började få svårt och andas och hyperventilera som bara fan och tänkte nu dör jag. Klockan var då mitt i natten, väckte mamma som låg på soffan och trodde att vi skulle få åka in akut till motala.. men vi avakta och skulle se om det gick över det slutade med att vi tog en promenad runt kvarteret när klockan var runt 1 halv 2 på natten. Kom hem och kunde äntligen få sova.

Sen började skolan och jag skulle äntligen få andra saker och tänka på för vad hade jag gjort hela sommaren jo vart hemma varje jävla dag för jag var orolig att jag skulle få tillbaka den där klumpen i magen som gjorde att jag fick svårt och andas.

Nu trodde jag äntligen att det skulle bli bättre. Första skoldagen gick bra. Sen kom nästa..

Hade första lektionen och började känna att jag fick den där klumpen i magen igen och jag kunde inte konsentrera mig på nått annat än att jag skulle andas lungt försökte sitta kvar så länge som möjligt men till slut gick det inte, gick ut ifrån klassrummet och åkte hem. Allt försvann när jag väl kom hem. Skönt! 

Nästa skoldag samma sak.. tjöt som en gris men den här gången åkte jag inte hem utan gick till skolsyster som försökte få mig lugn, det gick efter ett tag. 

Panikångest! jag fick äntligen veta va det var. Och nu trodde jag att det skulle bli bättre eftersom jag visste vad den där klumpen i magen va för nått, men icke. Nu var det bara och ta reda på varför jag hade den där jäkla ångesten för?

Allt blev bara värre och värre till slut kunde jag inte göra ett skit, inte gå till skolan, inte va med kompisar, ingenting! Till slut så tyckte skolsyster att jag skulle gå till någon och prata men jag var lite sådär till det. Varför skulle jag gå till en sån och prata för jag mådde väll bra eller? jag ville tro det iaf. Det slutade med att jag fick någon och prata med och den ända lösningen va att hoppa av skolan ett jobbigt beslut men jag var tvungen för det va ju jag som skulle må bra. Alla klagade på att jag skulle hoppa av skolan och fick kommenater som "vad fan ska du göra med ditt liv nu?" jag är 18år och har hela livet på mig så jag hinner nog med det jag vill och huvesaken var väl att jag skulle bli bättre eller?

Nu hade jag hoppat av skolan, ett problem löst. Sen fanns det ett till som jag var tvungen att fixa till men jag var för feg för att göra något åt saken. Men det löste sig till slut iaf och vad det var vill jag inte skriva ut i bloggen. Efter ett par veckor fick jag praktik på slomarps äldreboende fram till jul. Och nu är jag äntligen fri från den där jävla ångesten och har vart det i några månader. Skulle det komma tillbaka kan jag iaf hantera det bättre än innan för nu vet jag vad det är.

Jag kan tänka mig att jävligt många har varit med om en panikångestattack nån gång eftersom det är väldigt vanligt.

Blev visst ett långt inlägg hoppas att ni orkade läsa allt bara men nu vet ni hur det ligger till och varför jag hoppade av skolan inte för att jag ville utan för att jag skulle må bättre. Jag har säkert missat massor och skriva men då skulle det bli ett ännu längre inlägg så skippar nog det.

kollar igenom gammla bilder..



jag vet att jag aldrig kommer få tillbaka det vi hade men jag saknar det, jag saknar oss. även fast den senaste tiden kanske inte va den bästa så fanns det jäkligt bra stunder också, jag älska dom. du var bra väldigt bra eller jag ville tro det i alla fall..

jag sket i allt runt omkring vilket var det största misstaget jag någonsin har gjort, det är först nu som jag märker det. men jag vet att jag har det bättre nu utan dig måste bara försöka intala mig själv att det aldrig skulle ha funkat men jag är glad jävligt mycket gladare!

men en sak är säkert.. att jag älskade dig nått så otroligt mycket.

Jag vet att du kan se mig från din himmel
Blickar ner på mig
Jag vet att du vakar över mig
Som den ängel du nu är

 
Jag Kommer ihåg ditt skratt
Och din värmande famn
Ditt leende och dina ögon
Som glittrade mot mig

Jag kommer alltid sakna dig
Aldrig glömma det som varit
Jag älskar dig även fast du farit
Jag kan inte förstå att du lämnade oss
Men jag förstod att du aldrig mer skulle komma tillbaka
Men det var mer än vad jag ville förstå

/ Sandra

det går nästan inte att fatta, jag vill inte fatta. men en sak är säker vi hade och har fortfarande världens bästa mormor även fast hon inte finns hos oss längre.

allt har gått så otroligt fort visst det har gått upp och ner den senaste tiden men jag trodde aldrig att du var såhär dålig.. för bara en vecka sen så var du relativt pigg och idag så var du inte ens vid medvetande, jag ångrar att jag inte var där men jag vet att du har det bra där du är nu. men jag är i alla fall glad att jag hann och träffa dig i förrgår men redan då märkte jag att du inte riktigt va som du brukade men inte trodde jag att det skulle gå såhär fort. det bästa av allt var iaf att du inte led, vila i frid!

mormor jag älskar dig <3

Det känns otroligt skönt och veta varför jag mår som jag gör. Det är väldigt mycket blandade känslor... chokad, ledsen och glad på samma gång? Men hur fasen kan jag vara glad? Jag behöver inte sitta här och tänka det finns bara ett val ändå, men det känns inte rätt..

Det har gått 3 jäkla veckor om inte mer hur svårt ska det vara att glömma? det går bara inte, blir så trött på mig själv.

Blir så irriterad på att allting alltid löser sig för dig, du är inte ens värd det! du ska alltid hålla på och fjäska och ha dig. Undra vem det är som är omogen igentligen? åhh vad arg jag är du får precis allt du vill ha, f-n dra åt helvete! Jag ångrar att jag ens lärde känna dig.

Lite halv deppiga inlägg idag kanske men det får ni stå ut med, imorrn är det en annan dag och då blir det bättre (kanske). 

Jämt när man får nått fint sms eller någon komplimang så har jag så jäkla svårt och ta till mig det eller om man ska skriva något lika fint tillbaka, jag får liksom total stopp i hjärnan. Man vet absolut inte vad man ska svara tillbaka även fast man vill skriva något jäkligt fint..

Har precis lagt mig i min otroligt sköna säng och ska kolla på en film. Imorrn är det jobb igen mellan 7-14 efter det vet jag inte vad som händer men ska börja träna har jag tänkt så måste ta mig in till lkpg och fixa det men frågan är bara när..

Det är så jävla mycket tjat om den där svininfluensan jag tror faktiskt inte att den är värre än alla andra influenser dom ska alltid förstora upp allt så jäkla mycket. Förut var det ju nästan ingen som skulle ta vaccinsprutan men nu verkar det ju som att alla ska ta den så jag får se hur jag gör men det lutar nog åt att jag ska ta den, hellre det kanske än att ligga i hög feber för det är inget vidare.

 



Tokio hotel - Automatic

---

Du ljuger bra föresten ;)

PUSSHEJ alla söta

..om relationen är värd att bry sig om ..

Om killen sviker med jämna mellanrum

Om killen har gjort något du inte kan förlåta

Om killen ständigt trycker ner dig och får dig att “krympa”

Om killen inte klarar av att stötta dig när du mår dåligt