Kontakt: [email protected]

Okej ska försöka ta allt ifrån början. Allting började i somras efter att jag hade fått en allergisk reaktion..

Vi var nere i hästholmen jag och min dåvarande kille. Jag började må jätte konstigt jag hade aldrig kännt så innan mina händer och fötter donade bort och jag kände inte längre ansiktet o fick svårt och andas eftersom att jag hyperventilerade(?) som en galning, trodde direkt att jag hade fått en allergisk reaktion igen men fattade ganska fort att det inte var det fick tusen tankar i huvet kändes som att nu kommer jag dö. Obehaglig känsla. 

Åkte i alla fall hem efter om och men..  det blev lite bättre men inte mycket. Sen fick jag nog mamma jobbade kväll så ringde till henne och sa som det var att jag hade svårt och andas o trodde att jag hade fått en allergisk reaktion igen. Så det blev åter en natt på akuten i motala men blev hemskickad rätt så fort.. 

Visste fortfarande inte var det va. 

Tror det var dagen efter så skulle vi åka och bada men jag var tveksam om jag ville följa med eller inte för att jag var rädd att det skulle bli sådär igen men jag hängde i alla fall med och det gick bra gud så skönt men det var tack vare att jag hade bra folk omkring mig. På kvällen skulle vi åka in till vadstena jag och hanna. Så fort vi hade satt oss i bilen började jag känna av att jag fick en klump i magen och att händerna började dona bort, fan! det började igen. Men det försvan ganska fort men kom tillbaka lika fort också, åter en jobbig natt.

Det gick några dagar innan jag fick det igen. Jag och mamma skulle åka in till linköping för hon skulle fixa naglarna. Började känna redan i bilen att jag fick en klump i magen och svårt och andas, började sticka i läpparna, benen och händerna det här var nog den värsta gången trodde aldrig att det skulle försvinna. När vi väl kom hem så blev det bättre, kände mig alltid trygg när jag var hemma. Men hallå jag kunde väll inte vara hemma hela dagarna bara för att jag fick svårt och andas? tankarna flög omkring, skulle jag alltid må såhär? och framför allt vad fan va de? ingen ville ta det på allvar, det var nog det som va jobbigast men det va inte många som visste hur dåligt jag mådde. Och det va nog inte så konstigt eftersom jag inte sa nått.

Nästa gång blev när vi skulle åka till sthlm på kryssning. Jag hade gått och tänkt på det hela veckan hur fasen ska jag klara det? Men dagen kom och vi skulle åka iväg rätt så skapligt på morgonen allt gick bra i början men sen när vi skulle stanna och äta så kände jag att jag fick den där klumpen i magen igen.. och den här gången värre än alla gånger. Satte oss i bilen för att åka mot sthlm fick jätte svårt och andas trodde ena stunden att jag skulle sluta och andas för jag visste ju forfarande inte va det var. När vi kom på båten så gick det över, äntligen! 

Det gick några dagar igen. Jag var hemma den här gången som jag började känna att jag fick en klump i magen igen. Började få svårt och andas och hyperventilera som bara fan och tänkte nu dör jag. Klockan var då mitt i natten, väckte mamma som låg på soffan och trodde att vi skulle få åka in akut till motala.. men vi avakta och skulle se om det gick över det slutade med att vi tog en promenad runt kvarteret när klockan var runt 1 halv 2 på natten. Kom hem och kunde äntligen få sova.

Sen började skolan och jag skulle äntligen få andra saker och tänka på för vad hade jag gjort hela sommaren jo vart hemma varje jävla dag för jag var orolig att jag skulle få tillbaka den där klumpen i magen som gjorde att jag fick svårt och andas.

Nu trodde jag äntligen att det skulle bli bättre. Första skoldagen gick bra. Sen kom nästa..

Hade första lektionen och började känna att jag fick den där klumpen i magen igen och jag kunde inte konsentrera mig på nått annat än att jag skulle andas lungt försökte sitta kvar så länge som möjligt men till slut gick det inte, gick ut ifrån klassrummet och åkte hem. Allt försvann när jag väl kom hem. Skönt! 

Nästa skoldag samma sak.. tjöt som en gris men den här gången åkte jag inte hem utan gick till skolsyster som försökte få mig lugn, det gick efter ett tag. 

Panikångest! jag fick äntligen veta va det var. Och nu trodde jag att det skulle bli bättre eftersom jag visste vad den där klumpen i magen va för nått, men icke. Nu var det bara och ta reda på varför jag hade den där jäkla ångesten för?

Allt blev bara värre och värre till slut kunde jag inte göra ett skit, inte gå till skolan, inte va med kompisar, ingenting! Till slut så tyckte skolsyster att jag skulle gå till någon och prata men jag var lite sådär till det. Varför skulle jag gå till en sån och prata för jag mådde väll bra eller? jag ville tro det iaf. Det slutade med att jag fick någon och prata med och den ända lösningen va att hoppa av skolan ett jobbigt beslut men jag var tvungen för det va ju jag som skulle må bra. Alla klagade på att jag skulle hoppa av skolan och fick kommenater som "vad fan ska du göra med ditt liv nu?" jag är 18år och har hela livet på mig så jag hinner nog med det jag vill och huvesaken var väl att jag skulle bli bättre eller?

Nu hade jag hoppat av skolan, ett problem löst. Sen fanns det ett till som jag var tvungen att fixa till men jag var för feg för att göra något åt saken. Men det löste sig till slut iaf och vad det var vill jag inte skriva ut i bloggen. Efter ett par veckor fick jag praktik på slomarps äldreboende fram till jul. Och nu är jag äntligen fri från den där jävla ångesten och har vart det i några månader. Skulle det komma tillbaka kan jag iaf hantera det bättre än innan för nu vet jag vad det är.

Jag kan tänka mig att jävligt många har varit med om en panikångestattack nån gång eftersom det är väldigt vanligt.

Blev visst ett långt inlägg hoppas att ni orkade läsa allt bara men nu vet ni hur det ligger till och varför jag hoppade av skolan inte för att jag ville utan för att jag skulle må bättre. Jag har säkert missat massor och skriva men då skulle det bli ett ännu längre inlägg så skippar nog det.